i söndags kväll satt jag och kelade med engla när jag hittade en knöl på sidan av hennes bröstkorg. jag blev helt kall. jag har haft en katt som fått cancer tidigare och då var det jag som hittade hennes knölar. nej, tänkte jag, inte hon också! min förra katt opererades ett par gånger men cancern kom bara tillbaka hela tiden och sista gången kom den så snabbt och så mycket att det inte fanns något mer att göra. vi var tvungen att låta henne somna in. det var nog det värsta jag någonsin gjort – jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. jag höll henne i mina armar när hon drog sin sista suck och sen fanns hon inte mer. jag vet att det är en naturlig del av att ha djur, vi människor blir för det mesta äldre och förr eller senare måste man ta farväl av sin lilla älskling. men hellre senare än förr...
med detta i bagaget fick jag ont i magen och oron satte in ordentligt. på måndag morgon ringde jag till årstakliniken och bokade in en veterinärtid. samma kväll fick vi komma. efter att veterinären klämt och känt på engla så sa hon att hon trodde att det rörde sig om en helt ofarlig fettknöl och att jag inte behövde oroa mig. engla verkar inte ha ont och mår ju bra annars, hon äter, går på lådan och leker med mer energi än någonsin nu när hon får vara ute och springa. hon mår verkligen bra av det. jag åkte hem – 500 kronor fattigare, men lättad och glad. när vi kom hem fick engla en skiva rökt kalkon som hon gjupskt satte i sig med ett leende på sina små läppar. jo, jag svär! jag såg det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar